En sorts idrottsmänniskor:
Ara skyllde på domaren.
Helena Lundbäck på hästen.
Seglaren Rasmus Myrgren skyller på en medseglare.
En annan sort:
Sanna Kallur hade inga ursäkter, hon bara grät.
Håkan Dahlby, skytten, var bara bitter på sig själv.
Musse erkände att han inte orkade.
När man idrottar måste man förstå det svåraste och mest fascinerande av allt:
Det är lika underbart att vinna som det är otröstligt jobbigt att förlora. Och insatsen är gigantisk, man satsar sig själv om man tävlar i den yttersta eliten.
Men de som tycks ha insett detta, att man faktiskt KAN misslyckas, de går alltid ur striden med huvudet högt. Och våra förväntningar tänds igen. Som när Sanna Kallur med tårar i ögonen säger inför kameran att 'jag är otroligt sugen på nästa tävling'. Helt fantastiskt.
Det hjälper också om man hela tiden tänker på att det faktiskt finns en MÄNNISKA bakom den prestationsmaskin som man ser på TV ett par gånger om året. Bara för att triumfen uteblir, så finns ju själva personen kvar... Och det borde vara mer värt än en medalj som ligger och samlar damm när OS-arenorna släcker ljuset och stänger portarna.
En balanserad förlorare ÄR en vinnare. /Människan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar